Ett preskriberat anspråk går inte ens att kvitta

När ett anspråk har preskriberats är den första tanken ofta praktisk: kan jag inte kräva det, drar jag åtminstone av det från det jag själv är skyldig.

Under CMR går det inte.

Vad konventionen säger

Artikel 32.4: en rätt som har preskriberats kan inte göras gällande, varken genom genkäromål eller genom kvittning.

Bestämmelsen är kort och utan undantag.

Varför det spelar roll

Tvister med en fraktförare slutar sällan i domstol. De slutar oftast i förhandlingar, och förhandlingens hävstång är att båda parter är skyldiga varandra något.

Kvittning är det billigaste och snabbaste sättet att få tillbaka en överbetalning: nästa faktura betalas helt enkelt med ett lägre belopp. Ingen talan, inga kostnader.

Missas tiden stängs den vägen tillsammans med talan. Kvar blir bara en begäran vid förhandlingsbordet, som motparten utan vidare kan avvisa.

På andra områden gäller annat

Regeln är ett särdrag för CMR. Vid sjötransport är bilden en annan: ettårstiden i Haag-Visbyreglerna gäller anspråk för förlust av och skada på godset, medan fraktförarens krav på frakt inte regleras där utan lämnas till nationell rätt.

I vissa stater tillåter huvudregeln att ett preskriberat anspråk kvittas, om anspråken härrör från samma avtalsförhållande.

Det innebär att samma fråga — kan jag helt enkelt dra av det — besvaras olika i vägtransport och sjötransport.

Den praktiska slutsatsen

Tiden har betydelse inte bara för en talan. Den har betydelse också för förhandlingen, eftersom den som låter den löpa ut förlorar den enda hävstång som fungerar utan domstol.

Ordningen mellan fynden bör därför inte bygga på beloppet utan på slutdatumet. Tio tusen som löper ut om en månad är mer brådskande än femtio tusen som gäller ytterligare ett år.